Vägen mot maran 2022

Vikten av att ha träningssällskap

I det fjärde avsnittet av ”Vägen mot maran” ( se avsnittet HÄR ) fick ni följa mig och min träningskompis när vi körde ett tröskelpass i Sätrahallen, och i det sjunde avsnittet fick ni se mig och min andra träningskompis köra ett pass ihop.

Jag har sprungit sedan jag var 12 år, och jag har gjort det nästintill varje dag och i största mån väldigt disciplinerat. Motivationen brister ibland, det går inte att frångå. Att träna med andra och i grupp är den största anledningen till att jag har lyckats låta hålla motivationen uppe.

När jag tränar i grupp eller med andra så känner jag ett ansvar att det ska bli så bra som möjligt för gruppen, de mesta känns betydligt lättare – även att bli trött. Men den absolut största betydelsen med att träna i grupp är och kommer alltid vara: delad glädje är den bästa glädjen (subjektivt såklart).

Delad glädje kommer alltid för mig vara tusen gånger bättre…

..och jag har fått lyxen att träna med en rad olika träningsgrupper. En träningsgrupp som bytt oerhört mycket är min första träningsgrupp med min moders klubb, Enhörna IF. Gruppen vägledes av Ernie Gustafsson och Marina Carlsson. Jag minns tiden med den här träningsgruppen med värme. Vi tränade mycket, stenhårt, och vi fick den där perfekta tårtbitarna av tävling och träning för att tycka att det var roligt. Något jag minns väldigt väl var alla träningspass som gruppen gjorde ute i elljusspåren i Enhörna, och Scaniarinken.

Passen ute vid Enhörna friluftsgård och passen i Scaniarinken började alltid med en rejäl uppvärmning, följt av löpskolning och stegringslopp – för att sedan få springa på en berömd 600 m slinga (alla som vet, vet), eller på vad jag minns en 260m bana runt Scaniarinken. Slingan på elljusspåret ute i Enhörna bestod av grus och stig. Vi startade på olika avstånd från start för att få sparring av varandra, trots olika nivåer. Detta innebar att om man var yngre och lite långsammare så fick man starta 100-150 m framför de snabbaste och äldsta, och målet var alltid att komma först i mål. När man sedan fick Ernies godkännande att flytta bak, då visste man att man var i form.

Ernie var en tränare som alla hade enorm respekt för, hans ord var nästintill lag och vi visste att om han sa att man var i form – då kunde man springa ifrån alla i sin åldersklass. Det var redan här jag förstod innebörden av att hårt arbete alltid i slutändan kommer att löna sig, och för att klara av det så måste man omringa sig av andra.

Gör dig själv en tjänst genom att skaffa dig en träningskompis eller en grupp att springa med. Det kommer att göra att du tar dig lättare ut genom dörren, får till det där hårdare passen men framför allt så kommer du att orka hålla motivationen uppe när förutsättningarna inte är perfekta.

”Individuell framgång är alltid, nästan alltid – ett resultat av ett kollektivt arbete.”

//Sanna Banana