Min löpträning har alltid präglats av tidsbrist. När jag började springa hade jag två månader kvar till Stockholm maraton 2018 och hann bara med två långpass över 23 kilometer. Sedan hade jag drygt två veckor kvar till Sukhothai maraton. När jag i slutet av augusti bestämde mig för att springa Göteborg Marathon hade jag mindre än två månader på mig att komma i form. Det var ett jäkla slit.
Sedan mognade jag lite. Blev visare. Fick en längre tidshorisont. I december och januari sprang jag som aldrig förr. Trots att det var eoner av tid kvar (nåja) till långlopp, sprang jag långpass och hade en ganska långsam progression. Jag sprang mer än någonsin. Strax över 30 mil både i december och januari. I slutet av januari var de längsta passen en bit över 30 kilometer långa. Med drygt fyra månader kvar till Stockholm maraton sprang jag 5 x 5 kilometer i planerad maratonfart (4.58) på löpband med en kilometer joggvila. Kanske det mest själsdödande jag har gjort, men jag bevisade för mig själv att jag äntligen hade framförhållning. Det var underbart. Gympersonalen såg dock inte ut att älska mig efter 2 timmar och 42 minuter på löpbandet. Jag tror att de övervägde att klippa sönder mitt gymkort där och då.
Den massiva mängden fortsatte i februari. De flesta av mina långpass var väldigt långa och väldigt lugna. Massor av timmar i zon två. Benen började störa mig. Vänster underben gjorde ont. Jag tänkte att fräscha ben är en lyx som man inte kan unna sig när man håller på med maratonträning. Hur låg puls jag än hade var det jobbigt att springa. Jag liksom haltade omkring.
Den 17 februari skulle jag springa 3 x 5 kilometer i maratonfart som en del av ett 34 km långt pass. Trots att jag kämpade sprang jag hela tiden lite för långsamt, med lite för hög puls och snittade snarare 5.10 än 4.58. Jag trodde att det berodde på att jag hade fått försvagat pannben samt blivit otränad. Egentligen berodde det på att jag hade fått problem med mitt vänstra knä samt var övertränad.
Efter det har jag tagit det väldigt lugnt med löpningen. Det har gjort ont att springa och ännu ondare efteråt. Jag sprang Frozen Lake Marathon i Norge den 16 mars, men i övrigt har de riktiga långpassen uteblivit.
Den senaste månaden har jag cyklat massor och stått en del på helvetesmaskinen som går under den alldeles för smickrande benämningen crosstrainer. Förra veckan började knäet kännas mycket bättre. Jag blev överlycklig tills jag insåg att det var blott sex veckor kvar till Stockholm Marathon. Om två veckor skulle de längsta passen vara gjorda och lika så marafartspassen. Återigen tidsbrist. PANIK! Den här gången har jag dessutom pratat om mitt (alltför ambitiösa) tidsmål i Sverige Springer och i Nyhetsmorgon.
Jag bestämde mig för att köra hårt de sista veckorna nu. Jag MÅSTE köra hårt om jag ska ha en chans att klara mitt mål. Förra söndagen gjorde jag ett långpass som såg ut på följande vis:
6 km uppjogg. 3 x 5 km snäppet snabbare än marafart, en kilometer joggvila mellan intervallerna i typ 5.40-fart. 6 km nedjogg. Totalt blev det 29 kilometer och snittfart över hela passet blev 5.07 min/km. Sjukt bra pass.
Igår körde jag samma upplägg, men med ytterligare en intervall. Dvs 4 x 5 km i marafart och sammanlagt 35 kilometer löpning. Ett riktigt monsterpass. Det gick bra och var faktiskt jobbigare på den första intervallen än den sista. Snittfart över hela passet blev 5.11 min/km.
Nästa söndag kör jag mästarprovet, dvs 5 x 5. 40 kilometer löpning. Jag är redan smått panikslagen.
Efter söndag börjar jag dra ner volymen igen. Det får bära eller brista. Nöden har som bekant ingen lag.
