Mannes "Veckans pass": 10km med lyxhare - Sverige Springer
Löpning

Mannes ”Veckans pass”: 10km med lyxhare

Den 22 oktober ska jag springa mitt livs första banlopp. Distriktsmästerskapet i Uppland på 10 000 meter. Jag kommer naturligtvis vara en av de sämre i starfältet. Det ska ändå bli en rolig och förmodligen också väldigt jobbig upplevelse. Egentligen hade jag tänkt springa Varvetmilen i Södertälje i slutet av oktober. Det loppet ska vara platt som en pannkaka och målet har varit att bli en sub40-löpare där. Svårt men inte omöjligt. Sedan visade det sig att det loppet är inställt i år och då blev det perfekt att springa i Uppsala istället.

Veckans pass: 10 km tempo med lyxhare

Det är mindre än tre veckor kvar och jag behöver bli snabbare. Därför ska jag köra tusingar och tempo för att komma i form. 8×1000 på tisdagar. Jag har hunnit med två pass och på det det senaste hade jag 3.48 i snitt (en minut joggvila). På fredagar, med start idag, ska jag köra tempoträning. Det verkar finnas lite olika definitioner men för mig är ett tempopass obruten löpning (alltså inte intervaller) som ligger någonstans mellan tröskelfart och tävlingsfart. Ett riktigt tufft pass alltså. Planen idag var att springa 10 kilometer runt Söder i 4.10-fart. Det är en fart som är fem sekunder snabbare än min anaeroba tröskelfart, men 10 sekunder långsammare än min tänkta tävlingsfart.

John Kingstedt ställde upp som hare. Jag har sprungit med honom förut, men då har han behövt anpassa farten ordentligt. Idag var första gången som jag skulle springa med honom i ett tempo som är en vettig, lätt distansfart för honom. Milstolpe!

Jag lovade John att inte titta på klockan. I början kändes det lätt och avslappnat, men redan efter ungefär två kilometer blev det så pass tungt att jag inte ville prata. Ibland kände jag mig stark och ibland kände jag mig ynklig, men oftast var det helt okej. Otroligt skönt att ha en trygg rygg och ett fladdrande hårsvall att följa, men också läskigt. Tänk om jag måste släppa! Tänk om ryggen är alldeles för snabb! Tänk om jag inte är helt frisk och faller död ner av orienterarsjukan? Vid fem kilometer kändes det som jobbigast. Jag hade sprungit jättelångt och hade haft det jättejobbigt. Jag skulle springa lika långt till och ha det ännu jobbigare.

John ropade uppmuntrande saker ibland. Jag var lite för trött för att höra i detalj vad han sa. En person på sparkcykel ropade ”Bra fart!”, det har aldrig hänt tidigare.

Plötsligt var det bara en kilometer kvar. En kilometer orkar man alltid springa. Jag var utpumpad och överlycklig. Det visade sig att vi hade sprungit betydligt fortare än planerat. 40.17 enligt min klocka (13 sekunder långsammare enligt Johns klocka). 4.02-fart istället för 4.10. Ett otroligt bra och hårt pass. Personbästa på milen med 2,5 minut dessutom.

Nu känner jag mig trygg inför Uppsala. Jag kommer klara att gå under 40 om jag orkar kämpa.
Nästa vecka ska jag försöka springa 11 kilometer i 4.10-fart. Nästnästa vecka satsar jag på 12 kilometer. Sedan är jag redo.

Vad vill ni se mer av på sverigespringer.se?

Tipsa oss!

  • Vill ni se mer reportage från lopp och tävlingar?
  • Vilken typ av löpträning vill ni veta mer om?
  • Vilka styrkeövningar vill ni att Bianca ska visa?
  • Saknar ni några recept och kostinspiration?

Maila oss på [email protected]