Manne klarade sitt drömmål! - Sverige Springer
Löpning

Manne klarade sitt drömmål!

i 18 månader har han längtat. I tisdags nådde Manne sitt efterlängtade mål på en blåsig löparbana i Uppsala.

Publicerat av

Manne Forssberg

Spoiler alert:

Triumf! Succé! Jag klarade det!

Men först en prolog.

När jag hade tränat löpning ett tag började jag fundera på sub40. Om det någon gång i framtiden skulle gå att springa så fort. Det kändes inte på något sätt självklart. En mil under 40 minuter. Tanken svindlade.

Jag började löpträna i månadsskiftet mars/ april 2018. Den första mil jag sprang var inte en maxprestation, men ändå rejält jobbig och tog 62 minuter.

I en löparpodd hörde jag att sub40 på milen fordrar en viss talang. Jag var ganska säker på att jag inte hade någon sådan. Jag har aldrig någonsin haft bra kondition. Jag har ingen idrottsbakgrund över huvud taget. Jag hatade att springa i skolan. Som 27-åring upptäckte jag träning, men det var styrketräning jag förälskade mig i och höll på med tills jag upptäckte löpning som 35-åring. I nästan hela mitt liv har jag aktivt undvikit att springa.

I augusti 2018, efter drygt fyra månaders löpträning, sprang jag en maxsnabb mil tillsammans med min lillebror. Han var starkare än jag och fick dra hela tiden. 45.53 kom vi in på. 4.35-fart i snitt. Jag var fullkomligt förstörd. Så pass trött att jag inte ens orkade jogga ner efteråt. Att springa på 45 någonting var en enorm prestation. Jag mindes att fotbollskillarna i min klass i gymnasiet sprang på ungefär den tiden. Nu var jag lika snabb. Sjukt!

Jag tränade vidare hela hösten och vintern. Jag sprang två maror. Jag gjorde några banintervaller. I maj 2019 sprang jag Kungsholmen runt på 42.49. Förmodligen skulle jag klara sub40 någon gång. Högst osäkert dock om det skulle ta ett eller fem år. Visste dock att jag skulle behöva träna väldigt hårt eftersom jag redan låg på en hög träningsdos.

Hela sommaren sprang jag långsamt och mycket i skog och på fjäll. I augusti provade jag att gå under 20 minuter på 5000 meter bana. John Kingstedt harade mycket säkert och jag sprang på 19.17. Då insåg jag att jag borde kunna klara mitt drömmål redan under hösten om jag hittade ett tillräckligt flackt lopp.

Jag bespetsade mig på Varvetmilen i Södertälje. När det visade sig att det loppet är inställt i år blev jag tipsad om Upplands öppna DM i 10000 meter banlöpning. Helt perfekt! Jag lyckades dessutom få med mig John Kingestedt som hare. Förmodligen den mest överkvalificerade haren i harandets historia. Han hade sprungit ett riktigt hårt 20-kilometerspass samma dag och tyckte att 10000 meter bana blev ett bra lätt distanspass.

Det var fruktansvärt blåsigt i Uppsala. Koner och nummerlappar flög omkring i vinden. Jag la mig så tätt i Johns rygg som jag överhuvudtaget kunde. Vi startade i det andra av två heat. På pappret var jag sämst av alla. Mitt mål var att gå under 40 minuter och mitt drömmål var 39.30. John hade tagit min klocka så jag fick lita helt på honom.

I början kändes det lite för lätt. Sedan hörde jag någon varvräknare ropa ut att vi hade sprungit i elva minuter. Då fick jag lite panik. Även om det var lätt kändes det som att vi hade sprungit i en evighet. 29 minuter kvar. Oändligt lång tid. Vi plockade ryggar. Jag fick självförtroende när jag hörde att folk andades mycket hårdare än jag. De omsprungna försökte hålla fast vid oss men behövde släppa. Inte en enda gång blev vi omsprungna. Eller jo, vinnartrion varvade oss på slutet tror jag, men ingen som vi hade passerat.

John sa att det är mellan 5 och 8 kilometer jag måste kämpa. Då blir det riktigt tungt. De sista två kilometerna har man alltid. Jag blev tröttare och tröttare. Vi hade sprungit 5 kilometer och det var inte panikjobbigt. Vi hade sprungit 6 kilometer och det var inte panikjobbigt. Vid 7,5 kilometer blev det tufft. Jag andades mycket hårdare nu. Tänkte att jag har tränat för det här. Det får vara jobbigt. Vilken tur att det inte är värre. Erik och Johan från Maratonlabbet hade sprungit första heatet och stod och hejade på mig.

Det kändes som att farten skruvades upp. Med två varv kvar öste vi på. John skrek. SKIT I TIDEN, DET ÄR TÄVLING NU MANNE. Vi plockade fler ryggar. Det var maxjobbigt. Sedan skrek han. DU GÅR MOT EN FANTASTISK TID MANNE DU KAN GÅ UNDER 39 MINUTER OM DU SPURTAR NU. Sista 100 meterna vågade jag spurta. Efter målgång föll jag ihop på marken. John fnittrade och visade sin klocka för mig. Johan och Erik gratulerade. Det tog säkert en halv minut innan jag förstod vad det stod på Johns klocka. 38.27!!! Fullständig galenskap. Snittfart 3.50 och sista kilometern i (för mig) sjuka 3.35. Total triumf. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunna tro att jag var förmögen att springa så fort.

Nu känns det som att allt är möjligt. John är som en psykadelisk drog som lyfter bort mentala spärrar och tar mig till spännande platser. Nästa mål är att springa under 37 när jag är 37. Jag har 18 månader på mig.

Jag och Johan Forsstedt från Maratonlabbet har gjort ett poddavsnitt om hur man kommer under 40 på milen. Det kan du lyssna på HÄR.

Vad vill ni se mer av på sverigespringer.se?

Tipsa oss!

  • Vill ni se mer reportage från lopp och tävlingar?
  • Vilken typ av löpträning vill ni veta mer om?
  • Vilka styrkeövningar vill ni att Bianca ska visa?
  • Saknar ni några recept och kostinspiration?

Maila oss på [email protected]