Nu är det maratonbenen som gör att jag har svårt att gå obehindrat. Som får mig att be böner innan jag ska gå nerför en trappa. Som får mig att se ut som en mycket gammal, mycket skröplig och troligtvis stelopererad man.
Inför omgivningen låtsas jag att jag är oberörd. Jag anstränger mig för att gå snyggt. Som för att påskina att det inte är så himla jobbigt för mig att springa maraton. Jag låtsas att jag är en sådan som återhämtar mig blixtsnabbt efter ett maratonlopp och hoppas att folk inte noterar hur jag grimaserar av smärta varje gång jag tar ett steg.
Jag är tillbaka i träning för att jag vet att det är bästa medicinen mot stela ben. Dock vågar jag inte springa än. Igår (måndag) körde jag en timme crosstrainer och idag blev det en timme SkiErg. Jag hoppas att jag kan springa på fredag efter sex dagars löpvila.
